Svensk ordbok 2009, webbversion

a`vsvära sig äv. åld. a`vsvärja siga`vsvärja sig verb avsvor avsvurit, pres. avsvär äv. åld. avsvärjer av|­svur·it●hög­tidligt bryta med lära, tro e.d. ngt högt. el. åld.relig.JFRcohyponymavsäga sig hon avsvor sig den lutherska tron○äv. all­männare(hög­tidligt) förneka att man har an­svar för ngt han avsvor sig allt an­svar för barnetavsvära sig ngtsedan 1755Subst.:vbid1-111413avsvärjande, vbid2-111413avsvärjning; vbid3-111413avsvärjelse